Skärpta straff - till vad nytta?

Regeringen tillsatte 2007 en utredning för att höja straffen för allvarliga våldsbrott. Som skäl angavs behovet av att markerar en skärpt syn på denna typ av brott.
I höstas kom Straffnivåutredningens förslag, Straff i proportion till brottets allvar, SOU 2008:85. Utredningen föreslår att antalet utdömda fängelseår för grova våldsbrott ska öka med omkring 620. Av dessa ska 400 år avtjänas i anstalt.

Vilka överväganden ligger då till grund för denna utvidgning av frihetsstraffen. Utredningen konstaterar bl.a.
- att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,
- att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,
- att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,
- att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Mot denna bakgrund skulle en opartisk betraktare säkerligen ha dragit slutsatsen att några straffskärpningar för allvarligare våldsbrott inte behövs. Men utredningen kommer i stället fram till att straffnivån ska höjas därför att våldsbrott bedöms som mer förkastliga än tidigare. Skälen till detta är, enligt utredningen, att våldsbrotten ses som allt allvarligare i takt med höjd välfärd, att insikten om psykiska skador hos brottsoffret har ökat, att våldsbrott kan ge upphov till rädsla som inskränker människors rörelsefrihet, och att rädslan kan gynna (bidra til å styrke red anm.) den organiserade brottsligheten och innebära ett hot mot både rättstryggheten och grundläggande demokratiska värden.

Att våldsbrottsligheten skulle haft dessa effekter i Sverige visas inte av utredningen. Men om nu ändå utredningens beskrivning accepteras, borde väl slutsatsen vara att komma med förslag på olika konkreta åtgärder som minskar våldsanvändningens (voldsbrukens red anm.) skadliga följdverkningar, d.v.s. åtgärder som minskar rädslan och upplevelsen av kränkning, åtgärder som återställer(gjenoppretter red anm.) rörelsefriheten och begränsar den organiserade brottslighetens utbredning, och åtgärder som ökar rättstryggheten och som befäster andra grundläggande demokratiska värden. Att straffskärpningar för några allvarligare våldsbrott skulle kunna åstadkomma allt detta kan rimligtvis knappast någon tro.

Utredningens största brist är emellertid att den underlåtit att empiriskt undersöka hur fängelsestraffet för våldsbrott faktiskt har utvecklats. Detta kan göras med hjälp av Statistiska centralbyråns lagföringsregister, som ger uppgifter om utvecklingen av antalet fängelseår som utdömts i tingsrätterna sedan 1973 . Visserligen kan statistiken inte beskriva den speciella frågan om domstolarna redan har skärpt praxis när det gäller våldsbrott. Men statistiken beskriver hur det samlade ”straffvärdet” (”straffverdien” red anm), mätt som summa(målt som oppsummerte) fängelseår för våldsbrott, har utvecklats. Denna summa innehåller förändringar i lagstiftningen, i benägenheten(tilbøyeligheten red anm) att anmäla våldbrott till polisen (både vad gäller allmänheten och myndigheter), i polisens utredningsrutiner och åklagarväsendets prioriteringar samt i domstolarnas syn på våldsbrott. Resultatet ges i figuren.
Summa fängelseår utdömda för våldsbrott resp. övriga brott mot Brottsbalken(straffelovene) (exkl. sexualbrott), 1973-2006.

I kurvan av utdömda fängelseår för våldsbrott ingår mord och dråp, misshandel och grov misshandel, fridsbrott (trussel med mer red anm), rån och grovt rån samt våld mot tjänsteman. Straffvolymen i form av utdömda fängelseår har ökat totalt och även för var och en av dessa typer av våldsbrott. Ökningen är störst för fridsbrotten, tio gånger, och minst för våld mot tjänsteman m.m. samt rån/grovt rån, två gånger. Straffvolymen för övriga brott mot Brottsbalken(straffelovene red anm) (d.v.s. främst förmögenhetsbrott; sexualbrott är ej medtagna) har däremot mer än halverats.


Under periodens allra första år kan en ökning av våldsbrottsligheten ha inträffat. För en enstaka brottstyp som rån har också en ökning skett under en större del av perioden. Resultatet ska dock ses mot bakgrund av utredningens slutsats att våldsbrottligheten totalt varken ökat eller blivit grövre. Ökningen måste därför i första hand tolkas som ett resultat av ökad anmälningsbenägenhet (tilbøyelighet til å anmelde red anm) och olika åtgärder inom rättskedjan (ändrad lagstiftning, fler gripanden, ändrade prioriteringar och praxis m.m.). Det innebär att det finns mycket starka empiriska tecken på att den skärpta syn på våldsbrottsligheten som regeringen vill markera redan har åstadkommits i praktiken av alla inblandade – både i absoluta och relativa termer. Den relativa ökningen av fängelse för våldsbrott i förhållande till övriga brott mot Brottsbalken är speciellt anmärkningsvärd. Slutsatsen kan inte bli en annan än att förslaget om att ytterligare öka straffvolymen för allvarligare våldsbrott (i synnerhet grov misshandel) med drygt 10 procent förefaller vara en kostsam justering i marginalen.

Enligt utredningens beräkningar innebär förslagen om längre fängelsestraff en årlig merkostnad på 403 miljoner kr. Denna summa bör ställas mot hur pengarna alternativt skulle kunna användas, t.ex. till brottsofferjourer (krisesenter red anm.), målsägandebiträden (tilsvarende norsk bistandsadvokat red anm.), psykiatrisk vård för gärningsmän eller brottsskadeersättning. Vi är säkra på att allmänheten – ställd inför alternativet straffskärpningar eller höjd ersättning till offer för våldsbrott – skulle välja ekonomisk ersättning framför något längre straff för vissa gärningsmän som ändå hamnar i fängelse. Storleken på all utbetald brottsskadeersättning genom Brottsoffermyndigheten uppgår för närvarande (2007) till 117 milj. kronor. Att ekonomiskt prioritera symboliska straffskärpningar framför konkreta hjälp- och stödåtgärder för offer och gärningspersoner är direkt stötande mot bakgrund av Regeringsformens (en svensk grunnlov red anm.) krav att den enskildes välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten (RF 1:2).

Av direktiven framgår inte vem det är som vill ha straffskärpningar för allvarliga våldsbrott: regeringen, media, allmänheten? Utredningen och dess experter hade här kunnat bidra med empiri. Om allmänhetens inställning finns forskningsresultat att hämta. En nyligen genomförd undersökning vid Köpenhamns universitet visar att allmänheten i Danmark genomgående vill ha mindre hårda straff för brott – inklusive för våldsbrott – än domstolarna dömer ut. En statlig kommitté från Australien har 2006 publicerat en rapport, där man sammanfattar forskningsläget (forskningens nåværende status red anm.) i den engelskspråkiga världen om allmänhetens bedömning av straff och påföljder(strafferettslige reaksjoner red anm.).

Några av de slutsatser kommittén drar är:
- Allmänhetens har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och media är den främsta informationskällan
- När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten(tilbøyeligheten til å straffe red anm.) avsevärt
- Rädda människor tenderar att var mer straffbenägna
- Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Straffnivåutredningens förslag är inte uttryck för en kunskapsbaserad kriminalpolitik. Det kommer heller inte att bidra till Regeringens och Riksdagens mål för kriminalpolitiken som är att minska brottsligheten och öka tryggheten.

Emneord: straffenivå, fengselstraff, allmenn rettsoppfatning Av professor Hanns von Hofer og professor Henrik Tham
Publisert 25. feb. 2011 16:13 - Sist endra 25. feb. 2011 16:32
Legg til kommentar

Logg inn for å kommentere

Ikkje UiO- eller Feide-brukar?
Opprett ein WebID-brukar for å kommentere